38
4.8 Split - Makarska - Metkovic - Dubrovnik
28178
Himlen var klar igen, och efter snabbt inköp av bullar hos Diocletianus och morgonkaffe under ögonen på en stengubbe med biskopsmössa var vi på väg igen längs kusten. Vägbanan var förfärlig så vi kunde se oss omkring grundligt.
39
Det intorkade baded i Split låg och frätte på livsnerven. Som väl var passerade vi Makarska där vi tog bensin och följaktligen måste stanna. Vägen ner till samhället går genom väldoftande barrskogar, badviken är otrolig. Den ligger
40
skyddad mot havet av en liten landstunga, och på den andra sidan rasar bergen upp i himlen. Stranden består av vita rundslipade småstenar, en pineta några steg därifrån ger skugga. Det var fullt med badande, men det fanns inte ett papper som skräpade på hela stranden, inte en hund som bökade runt bland kläderna. Något sådan har vi inte skådat förr, varken hemma eller - ännu mindre - i Italien. Om jag hade kunna trolla dit Kristina och Marit skulle jag med nöje stannat där för resten av livet. Men det var väl sörjt för att man inte skulle få slå sig till ro. Med den snigelfarten vi måste hålla var vi tvungna att sitta i bilen träget om vi skulle komma någon vart. Så vi suckade och fortsatte efter ett oförglömligt bad.
41
Växtligheten var rent av yppig här, och på sluttningarna växte de vackraste olivlundar. Vintern hade tydligen varit skosammare här än i Italien.
I och med att vi avlägsnade oss något från kusten kom vi in i ett säreget kargt bergland, täckt av nästan vita stenblock och stickiga mörkgröna buskar. De i allmänhet mjukt och regelbundet formade bergen var jämnspräckliga. Landet var praktisk taget öde. Endast en och annan bunker som växte fram ur berget vittnade om mänsklig verksamhet.
42
Plötsligt uppträdde små sjöar mellan bergen. Bunkrarna kom tätare. Så ett fotograferingsförbud. Vi var i bebodda trakter. Neretva -deltat bredde ut sina sankmarker mellan bergen. Vi var i Ploče, som var fullt av militär och hade en väl undangömd hamn. Smala, odlade landbitar såg ut att flyta på vattnet. Höet bärgades i långa, smala båtar
43
de paddlades med enkel paddel. Där vägen löpte jämsides med floden drogs båtarna också. Här kom järnvägen till och parallellt löpte alla tre vägarna in i Netkovic. Som vanligt var det mycket krigsskador längs järnvägen. Vi åt vår sena lunch på en restaurang i den vanliga bespisningstilen. Den lille kyparen undrade på bruten tyska, om han eller en kamrat kunde få åka med
44
åt Dubrovnik hållet. Han försvann innan vi kommit överens om någonting och förblev förösvunnen. Det kom en annan med maten och en tredje med Kaffet.
Vi släpade oss halvsovande över gatan till en liten park, där K-A omedelbart somnade på en mycket obekväm träbänk
Det var tyst, svalt och fridfullt. Några andra individer satt och hängde i skuggan liksom vi. Så dök den lille kyparen upp igen, omklädd och med cyckel. Han ville tala med oss och skulle vänta en bit framåt vägen. Här kunde han inte. Lätt förvirrade och så småningom fullt konspiratoriska lovade vi att ge honom en kvarts försprång och hålla utkik efter honom. Mycket riktigt, i en vägkrök satt han i en buske och tryckte. Han såg sig noga om
45
och så talade han om att han hade en bror som lyckats ta sig fram till München. Denne broder var skräddare och behövde sitt diplom, som fanns hemma. Kunde vi hjälpa honom med att skicka det vidare om han lämnade det till oss? Jag var lättad för jag hade fruktat att han ville att vi skulle ha honom i bakluckan över gränsen. Vi lovade att göra vad han bad oss om och han sken upp. Vi lämnade honom på vägen med sin cyckel och sina bekymmer.
Vi fick vår första verkliga tankeställare. Vår nästa fick vi när vi tog upp en man i trakten Slano
(där det var underbart vackra skogar). Han hade gått från Mostar
, sisådär tio mil längre bort och skulle till Dubrovnik
,
där en släkting hade ett litet hus. Inget arbete, ingenting att äta. Han kunde ett par ord tyska, så vi satt tysta och fundersamma.
Han kom förresten väl till pass ett par
46
mil före Dubrovnik. Vi fick en punktering på den just där utmärkta vägen. Det var guskelov bara en spik och skulle gå lätt att laga.
Vi kom till Dubrovnik i hygglig tid. Ett inbjudande hotell med sjöutsikt ville ha 3000 dinarer för ett rum, så vi tackade höviskt och vände. Vi var vid det här laget smått ängsliga för att valutan inte skulle räcka. Olympia slukade massor och allting kostade dubbelt så mycket som den envise resebyråmannen förespeglat oss. Att få pengar från Italien skulle bli en invecklad historia och förmodligen innebära att vi måste sitta och vänta någonstans
47
ett obestämt antal dagar. Vi gick till "Turist" mitt emot Putnik (vi hade fått Putnik på hjärnan efter Rijeka, säkert med orätt).En snäll dam ordnade ett privatrum åt oss i innerstaden. En förtroendeingivande kvinna skickades efter, och i hennes kölvatten dök vi innanför den gamla stadsmuren med minsta möjliga bagage. Man kan inte köra bil därinne. I början såg det nog så redigt ut, men när vi tagit av åt höger ett par gånger kände vi oss förlorade i en labyrint av trånga gator, trappor och portvalv. Det hade blivit mörkt, och skuggorna rörde sig i dåligt upplysta prång, kattor hoppade framför fötterna på oss. Vi vred till höger ytterligare ett stort antal gånger, och så var vi framme vid en kolmörk trappuppgång. Det vart emellertid ljus även här, och vi fördes upp till ett obäddat rum. ähum? - Men under stumma artighetsbetygelser hjälptes vi åt att bädda med rena, broderade lakan, vattnet blev bytt i handfatet och literflaskan med tandborstvatten. Vi tvättade nödtorftigt av oss dammet. K-A tog på långbyxor, och
48
vi gav oss modigt ut bland kattorna för vår hunger var stor och mäktig. Vi vred så ofta vi kom åt åt vänster och försökte inpränta i minnet vad gatorna hette. Vi fick intresserad hjälp att trassla oss ut och vi kom till en öppen plats som vi kände igen, uatn att ha blivit lurade in i en port och knackade i huvudet. Jag kuvade i alla fall K-A att gå till bilen och hämta ficklampa och käpp, och sen åt vi världens bästa koldolmar, som hade den förunderliga verkan på vårt lokalsinne att vi tog av precis på de rätta ställena tillbaka. Plötsligt kom någon och tog oss i armen, och innan K-A hunnit slå till, kände vi igen vår värdinna, som under glatt deltagande från hela gatan förde oss in i rätt port. Stjärnorna lyste in genom fönstret, kattorna teg, myggor och annat som kunde finnas höll sig lugna och vi sov snart den räddades sömn.
49
50
51
