Jugoslavien resan 1956

5.8 Dubrovnik - Trebinje - Stolac - Mostar

52

5.8 Dubrovnik - Trebinje - Stolac - Mostar

28427
Stackars Olympia gnällde som en gammal droska och fick oljan påspädd. Vi vågade inte kosta på henne en hel omgång.

Med en ny vattenmelon i baksätet styrde vi kosan mot nordväst igen, denna gången längre in i landet där vägen var bättre. Välsignelse över de få bensinmackarnas och servicestationernas killar, som visste allt om vägarna! Landet var som vanlig bergigt, kargt och öde. Vi fäljde en uttorkad flodbädd och kom så småningom in i det mest fantastiska partisanlandskap man kunde tänka sig. Klippor, buskskog, raviner. Här och där i botten på en sänka en
53
optimistisk liten odling.

Hettan var pressande, särskilt när vägen gick fram på gränsen mellan en vid slätt och ett brant berg. En fantastisk fågel lyfte från dalbotten och skruvade sig upp i himlen, tills den knappt kunde urskiljas längre. Den var säkert en meter mellan vingspetsarna, vit med svarta fransar i vingkanterna.
54
Strax före Stolac såg vi den första fezen - Vi var inne i gamla turkiska områden. Stolac hade en liten vit moské och en mäktig mur uppe på ett klippkrön.
Moské i Stolac
Hotel "Jadran" (adriatiska havet på bosniska), där man enligt uppgift skulle äta "sehr gut" var en ohygglig bespisningsöken, full av flugor, med en vindande ovillig uppasserska, äckligt ljumen soppa och kött- och potatis-blandning simmande i halvstelnat fett. Fullständigt sammanbrott och strida tårefloder från egna sidan. Botades med kaffe turco i skuggig trädgårdsservering.
55
Vägbanan blev svårt tvätt-brädig när vi kom in på stora vägen från Metkovic , men vi kom i alla fall lyckligen fram till Mostars bensinmack.

Ett holländskt par på motorcykel hade emellertid kapsejsat i gruset och stod och plåstrade om sina skrubbsår och en lätt chock vid samma mack. Vi hade god tid att ta del av deras olycka, för det fattades en skruv i macken och dessutom var bensinen slut.
56


Skruven fixade K-A med sina verktyg, för det fanns inte en skiftnyckel på stället och förresten visste inte den sovande sörvismannen hur man skulle öppna skyddsplåten. Vi kunde tyvärr inte svära oss till bensinen, den måste vi vackert vänta på. Det var sisådär tjugo mil till nästa ställe, så vi måste bestämma oss för att övernatta i Mostar. Alla hopsydda kjortlar och svajiga fezer skvatt åt sidan i förfäran över den svenska vältalighet som föregick detta beslut.
57

Bro i Mostar Fåraherde med fez Mostar
58
Vi virrade omkring bland vitmenade turkruckel och mohammedanska kyrkogårdar och hamnade till slut i en modern stadsdel med ett folkhemskt järnvägshotell.
Vi gick in på en muhammedansk begravningsplats. Den liknade i mångt och mycket en kristen kyrkogård med gravar och gravstenar. Vi lade märke till att många stenar - såväl stående som liggande - var krönta av en fez huggen i sten. Vi kunde inte tolka det som stod skrivet på stenarna, men antog att fezen markerade att graven tillhörde en man.
En oändligt lång anstaltskorridor och i bortersta änden ett rum - med glas-dörrar! Vi kände oss utländska och observerade, vilket inte precis mildrade våra känslor för orten. (Senare upptäcktes att det fanns en dörr som stängde av sista biten av korridoren, så det gick faktiskt inte att spionera genom rutorna.) Lukten var folkhemsk men rummet rent och påvert.
59
Efter erfarenheterna i Stolac var vi inte pigga på mat. Vi fick en kopp filmjölk med bara några flugor i och härligt vetebröd i någon sorts mjölkbar. Vi lyckades naturligtvis parkera fel på den biltomma storgatan, men en kypare smög fram till oss, gjorde tecken och under och sade dämpat men mycket vänligt och förstående "Kamrad kommen!" Vi hann sätta Olympia i säkerhet innan kamraten kom och finkade oss. Så gick vi till en musikalisk uteservering med urtrist plutokrat sångerska för att dricka litet vin på folkhemskheten.
En liten mörk man bjöd oss att slå oss ner vid hans bord, och vi drack diverse skålar för diverse ändamål i ett utomordentligt gott vitt vin. Han var någon sorts kringresande inspektör för en fabrik i Zagreb och ansåg sig kunna tala fritt
60
eftersom han var okänd på orten. Han var macedonier och talade lidelsefullt på bruten tyska om en berömd politiker som hetter Alexander macedonius . Vi skämdes över att inte komma ihåg hans namn från den aktuella balkandiskussionen i tidningarna. Vi skålade emellertid gärna för honom, och efter ett par skålar gick det upp en talgdank och vi begrep att föremålet för vår hyllning varit död i ett par tusen år, så stor han än var. Vår väns öden var rätt invecklade. Om jag minns fel på någon punkt gör kanske inte så mycket, man får i alla fall hum om vilka trassel gränsdragningarna ställer till med för otaliga familjer. Han var Macedonier och hade en del av sin familj i Grekland och en del
61
i Bulgarien. Ingen fick passera gränserna. Det hade bilivit så under krigets gång. Själv hade han av en slump befunnit sig i en bulgarisk - eller grekisk styrka som råkade befinna sig på den jugoslaviska sidan av en splitterny gräns. Alltså var han jugoslavisk medborgare och fick inte lämna landet.
Vi skålade inte för Tito , ej heller för rysskommunisterna som bekämpades av Titokommunisterna. Man vi fick klart för oss, att hurdan Tito än var och hur mycket lyxvillor de än sög ur folket, så hade han ingen lätt match med serber, kroater, macedonier, slovener, montenegriner, italienare, österrikare och fan och hans mormoder, som alla gick omkring och försökte göra livet surt för varandra inom samma lands gränser.
62
På hotellet hade vi blivit utfrågade å det närgångnaste av en förfärlig blondin i portierluckan. Hennes man satt bredvid och skrattade enfaldigt och skrämt beundrande åt hennes kamratliga charm. Hon bad oss rent ut om en liten present under det hon hotfullt kastade eldiga getögon på Karl-Axel och skakade skälmskt med den orubbligt fastpermanentade skalpen mot mig. Vi beklagade lika älskvärt att vi inte reste i dalahästar. Vi visste faktiskt inte om det var nyfikenhet eller nitisk kamratanda. Det var i all fall en obehaglig atmosfär som harmoniserade med den instängda doften över hela hotellet - var den nu kom ifrån, för fönstren stod öppna.